Oculus (2013)

Amerikansk skräckfilm regisserad av Mike Flanagan med Karen Gillan, Brenton Thwaites, Katee Sackhoff, Rory Cochrane, Annalise Basso, Garrett Ryan, James Lafferty, Miguel Sandoval, Kate Siegel.

Äntligen ledig från jobbet och då slänger jag mig över skräck, denna gång blir det den första av många filmer från Blumhouse Productions. Det bolaget startades av Jason Blum och många anser att den mannen har räddat den moderna skräckgenren med titlar som, Conjuring-filmerna, Paranormal Activity-filmerna och en massa andra skräckfilmer som har mer eller mindre blivit stora framgångar.

Oculus är regisserad av Mike Flanagan och är baserad på hans egna kortfilm. Han har de senaste åren blivit en av de mest intressanta namnen inom skräck med bland annat Hush och hans senaste Geralds Game baserad på Stephen Kings bok. Oculus är hans andra skräckfilm och tyvärr hans sämsta.

Ett syskonpar återförenas som vuxna efter ha varit utsatt för traumatiska saker under sin barndom som leder till att de skiljs åt, den ena blir fosterhemsplacerad och den andra hamnar inom kriminalvården för att ha dödat sin far. Väldigt tragiskt fall men detta är inget vanligt familjesituation som gått åt helvete.utan något övernaturligt. Orsaken till allt är en 300 år gammal spegel som har tagit livet på alla som ägt den igenom åren, den får en att göra saker som man inte vill och ser saker som inte finns.Nu i vuxen ålder så återvänder syskonparet till huset för att en gång för alla förstöra spegeln. Men kan man förstöra en okrossbar spegel och framförallt kommer spegeln tillåta det?

Premissen är bra, en ond spegel och speglar är ett tacksamt ämne i skräckfilmer, det där med att speglar återspeglar våra personligheter stämmer bra in i filmen. Så långt så väl. Filmen sätter stämningen direkt och man känner en bit in i filmen att detta kan bli bra. MEN från de kommer till huset och till slutet så har Mike Flanagan valt att parallellt blanda dåtid med nutid vilket funkar väldigt bra i andra filmer, men i denna blir det bara störande, det blir en distraktion från storyn. Jag fattar att han vill berätta vad som hände när de var barn och fläta in det med nutid. För mig blir det bara skumt.

Skådespelarna funkar bara med ett nödrop, många av dom är lägre rankade tv-skådisar och det märks tyvärr lite väl tydligt stundtals i filmen, speciellt när det gäller känslosamma scener.

Absolut ingen rutten film, för där finns potential, något Mike har bevisat efter denna film. Godkänd med ett nödrop och tyvärr funkar heller inte jumpscares scenerna till fullo.

2/5