Krampus (2015)

Amerikansk julskräck/komedi i regi av Michael Dougherty med Adam Scott, Toni Collette, David Koechner, Emjay Anthony, Stefania LaVie Owen, Krista Stadler, Conchata Ferrell, Allison Tolman mfl.

Det är ju jultider så då får man ju dra fram lite julfilmer, men är man skräckfantast så räcker det inte med vanliga gulliga julfilmer med mys och perfekta julfamiljer. Nej jag vill ha julfilmer som kan bryta av det där äckliga amerikanska julmyset. Det är där julskräckfilmer kommer in och där finns ett överflöd av dom utav varierad kvalité. Men jag tar en från högen och då blev det den framgångsrika Krampus som inte ens fick svensk biopremiär.

Det är snart jul åter igen och den unga Max och hans familj ska återigen fira jul med den helknasiga släkten, något som verkligen får julstressen att öka för hans föräldrar. Det gångna året har inte varit bra för hans föräldrar, där är en spricka i mellan dom och det märks i familjen. Ovanpå allt så ska Max fira jul med sina asjobbiga kusiner och deras högljudda familj. Max har som många barn skrivit en önskelista till tomten men denna julen känner inte Max att den juliga gemenskapen finns där och i vredesmod så river han i sönder lappen och kastar ut genom fönstret. Men det hade han inte gjort om han visste vilka konsekvenser det kommer få. För lappbitarna hamnar hos en juldemon, den fruktade Krampus. Han är jultomtens onda motsvarighet, han kommer inte för att lämna klappar, han kommer för att straffa och ta något/någon. Ganska omgående drar där en snöstorm in och fimpar all el och värme. Max ser läskiga snögubbar ute i trädgården och hela stämningen stinker inte jul mer, för nu har ondskan tagit över julfirandet.

För mig som växt upp med Amblin-filmerna så börjar filmen väldigt lovande med den typiska familjen som bor i ett förortsområde med perfekta rader av villor. Hela stämningen i början känns lockande med jul och den stundande faran, man får lite Gremlins vibbar över den. Man ser fram emot en mysig julskräckfilm där våldet och skräcken ligger på familjenivå, precis som i det där älskade Amblin-filmerna. Och i de första 45 minuterna sitter man med den där känslan men sen händer det något. Pepparkaksgubbar som börjar skjuta med spikpistol, läbbiga dockor som kommer till liv och en ond teddybjörn som hellre vill äta en än att gullas med. Jag älskar ju skräckfilmer och absolut älskar våld och skräck men jag hade fått intrycket att filmen skulle vara mer komedi än skräck.

För just problemet med filmen är att den verkar inte veta vilket ben den ska stå på, ena stunden är det en familjekomedi med vissa mysiga skräckstunder och andra stunden blir det värsta barnförbjuden skräck och helt plötsligt försvann all komedi. Är det något de senaste åren har visat är att man kan göra jävligt roliga och skräckfyllda filmer, Shaun of the Dead, The Final Girls och Deathgasm är bara några exempel på filmer som var roliga fast att skräcken haglar runt omkring dom. Krampus har tyvärr inte den förmågan.

Men där finns några sköna stunder i filmen och jag är ett stort fan av bisarra och ruskiga varelser och är får man verkligen sitt lystmäte när det gäller just det. Mina favoriter är just pepparkaksgubbarna med mord i blicken. Sen är där en animerad sekvens som är superläcker, där de förklarar vem Krampus är och den animeringen är verkligen creepy och snygg. Själva Krampus ser man för lite av men när man väl får se han, så är han en imponerad gestalt och som tagen ur ett barns mardröm. Överhuvudtaget alla skräckeffekter och diverse varelser i filmen är snyggt gjorda, inte konstigt med tanke på att de är signerade av Wetas effektmakare.

Smått godkänd film som hade varit så mycket bättre om de hade vetat vad för film de ville göra.

2/5