Sorority Row (2009)

Amerikansk slasherskräckis i regi av Stewart Hendler med Rumer Willis, Carrie Fisher, Robert Belushi, Jamie Chung m.f.l. 

Den viktigaste helgen för skräckfans är över och även om jag inte såg så mycket skräck denna gång så njut jag av stämningen som helgen ger. Höst, mörker och massa ljus på kyrkogårdar, mysigt värre. Men vad har detta upplägg med filmen att göra? Inte ett dugg för detta är en slasher remake på 1983 års The House on Sorority Row som innehåller lika mycket lättklädda tjejer som mordoffren haglar.

Det är sista året för några studenttjejer och de tillhör en skolförening med bara tjejer och de ser varandra som systrar. På en fest så utsätter de varandra för ett grymt skämt, men allt går åt helvete fel och en av deras medsystrar dör. Istället för att göra det rätta att tillkalla polisen så bestämmer de att hålla det hemligt och gömmer liket.

8 månader senare tar de examen och de försöker leva sina liv som om inget har hänt och det är dags för den stora avslutningsfesten innan de ska ge sig ut i vuxenvärlden. Men då börjar tjejerna få skumma mms meddelande på sina mobiler som hintar om det misslyckade skämtet och när tjejerna börjar falla offer för en mystisk mördare så kan man börja undra om deras hemlighet verkligen var så hemlig som de lovade varandra.

Remakes inom skräckfilm är lika vanligt som tonårssex i vilken slasher som helt och säkerligen 80% av fallen så är dom usla och bara billiga kopior på originalet. Nu har jag inte sett The House on Sorority Row så jag kan inte uttala mig i detta fallet. Men för mig så var detta en bra slasherfilm med en del brister och med riktigt många trötta klyschor.

Om vi tar det positiva först så är filmen riktigt snyggt filmat och det märks att den har lite mer budget (16 miljoner dollar) än vad en slasher brukar ha. Får man vara lite makaber (hey detta är trots allt en skräckfilmsblogg) så är dödsfallen fantasifulla och ganska så brutala. Sen måste jag verkligen ge filmstudion lite cred för att de valt att göra den barnförbjuden (med tanke på hur många PG-13 skräckisar som görs nuförtiden).

Nu kommer den tråkiga delen. Skådespelarna är en hög med anonyma ansikten förutom Rumer Willis, Jamie Chung och Carrie Fisher, där den sistnämnda känns som hon bara är med för att ge lite tyngd till filmen. Man kan lugnt säga att den rollen var nog inte hennes mest ansträngande i karriären. Resterande i casten är bara en bunt anonyma som alla kan bli offer för mördaren och man hade inte brytt sig. Nu ska vi ta en sekund och nämna klyschor, för ärligt talat vilken slasher som produceras de senaste 20 åren har inte klyschor i viss mängd. Men i denna haglar verkligen klyschorna till höger och vänster. Det kan vara, ficklampa som slutar funka precis när det är som mörkast eller hagelgevär som har haft ammunition varenda gång under filmen men när den som bäst behövs så klickar den. Så håller det på under hela filmen, hela filmen är byggd på välkända klyschor. Sen måste jag ge en känga till de musikansvariga i filmen som har valt att trycka ut Disneypop varenda gång det är fest i filmen och till och med i end credits får man stå ut med lättsmält pop som hade fått vilken Disneyanställd att gråta av lycka, en annan sitter där och får tinnitus.

Men som slasher gör den sitt jobb och även om storyn känns välbekant (Black Christmas, Prom Night) så levereras hela filmen på ett snyggt sätt och till och med "jump-scares" scenerna levererar bättre än vad många av dagens skräckfilmer gör. Men absolut ingen revolutionerande film inom den genren.

3/5